KARL

 

Efter ytterligare några månader med trakasserier dygnet runt så tar jag beslutet att göra en anmälan mot polisen och Leif GW Person trots hoten från polisen om att jag då skulle bli inlåst.
Jag åker till en av sveriges mest ansedda advokatbyråer och önskar få träffa advokat Johan Eriksson som inte finns anträffbar och är upptagen med andra fall.

Jag ringer Peter Althin men han uppger att han slutat som advokat och vill inte höra vad jag har att berätta.

Jag tar kontakt med journalist Joackim Dyfvermark på uppdrag granskning och han blir direkt väldigt intresserad av vad jag berättar och vi bestämmer möte vid mariatorget några dagar senare.
Jag uppfattar honom då som något kyligare inställd till det hela och känner inte att jag vågar lita på honom då jag efter alla år av svek från personer som uppgett sig vilja vara hjälpsamma istället svikit mig i slutändan.

Han förklarar att det här måste vara en av sveriges största utredningar och att polisen lagt ner hundratals miljoner på detta men om han skall ta sig an detta så måste jag berätta allt som hänt vilket jag inte vågade då jag uppenbarligen är utsatt för en konspiration ifrån en grupp inom polisen.
Vi kommer fram till att vi inte kommer längre i vår diskusion och att vi kan höras vid ett senare tillfälle eventuellt.

Tar kontakt med advokatbyrån med Johan Eriksson och säger att jag bestämt mig för att anmäla polisen.

Det är Fredag eftermiddag så när jag kommer till advokatbyrån håller dom på att stänga så vi bestämmer oss för att höras på Måndagen.

På Lördagskvällen bestämmer jag mig för att gå ut och ta några öl på krogen.

Jag åker sedan vidare till en rockklubb i Södertälje hamn på en fest.

När jag går ut ifrån klubben kommer det ett gäng polisinfiltratörer som arrangerar en attack på mig och jag blir överöst med sparkar och slag. Jag lyckas efter en stund resa mig och börjar gå hemmåt igen när en person ur sällskapet kommer gåendes bredvid mig och får sms på sin mobiltelefon.

Han smyger sedan ner handen i sin ficka och skär mig flera gånger i halsen med vad jag uppfattar som ett rakblad. Han springer sedan från platsen och jag springer svårt blödande mot min systers lägenhet som låg i närheten. Jag tar mig fram dit och faller till marken.

Det kommer en person som börjar prata med mig men som märkligt nog inte ringer på hjälp trots att jag ligger och håller på att förblöda.

Jag skriker till honom att ringa på ambulans och då gör han till slut det. Ambulans och poliser kommer till platsen och polisen får min mobil och pratar med mannen som ringde. Jag känner hur jag håller på att somna in och dö men får adrenalin som håller mig vid liv.

Någon polis har min syster i telefonen och skriker att jag skulle lida av psykos vilket jag inte alls gör.

 

Jag tänker herregud ska jag dö till lögner ifrån polisen.

Jag körs till Karolinska sjukhuset och man gör en helkroppsröntgen. Mitt läge stabiliseras och jag somnar.
Jag vaknar på morgonen och lyckas ta mig till toaletten.

Jag går och lägger mig igen och det kommer nu en sjuksyster som säger att jag skall åka hem.

Jag säger att hon kan inte mena allvar jag kan ju knappt stå på benen men hon insisterar. Sedan kommer det en läkare och säger att jag skall hem och jag säger att jag har ju precis överlevt ett mordförsök och att jag knappt kan gå hur kan dom säga att jag ska hem, men han insisterar.Dom behandlar mig som ett svin och är helt sjukt otrevliga.Det springer även civilpoliser inne på sjukhuset och det krävs inget geni för att förstå att sjukhuspersonalen agerar på direktiv från polisen.

 

Jag förklarar att jag behöver hjälp med kläder eftersom polisen tagit alla kläder i beslag men han säger att dom inte har några kläder. Jag frågar om han tycker att jag skall åka hem naken och han säger då att det tycker han.

 

Jag frågar hur jag skall komma hem för jag har inga pengar och då tycker dom att någon skall hämta mig.

Jag förklarar att ingen kan hämta mig och då tyckar dom att jag skall planka på pendeltåg och åka buss.

Jag förklarar att jag inte är i skick att åka tåg och buss och efter att jag protesterat mot deras konstiga förslag så plockar dom till slut fram både kläder och ordnar med färdtjänst, som iofs min mor senare fick betala plus alla sjukhusräkningar.

Jag kommer hem och polisen fortsätter trakassera, nu med samma systematiska knackningar som Johanna berättat om ifrån lägenheten under min mors.

Jag tänker att fy fan vilka små människor vem trakasserar en som hållit på att dö. Men låt dom hålla på med sin skit jag är större än dom.

Man började så småning om tänka varje gång dom trakasserade att någonstans sitter det någon liten polis som bestämt detta och är sur så det var ju bra.
Jag ligger i sängen i ett rum i min mors lägenhet och hon får stå för allt ekonomiskt och hålla mig med mat, vi får ingen som helst hjälp.

Dagen efter mordförsöket läser jag i media om det och av någon konstig anledning så står det i nyhetsrapporteringen att polisen inte vill uppge vart i Södertälje detta har hänt utan man väljer att gå ut med informationen att det hänt ett mordförsök "någonstans i Södertälje" .

Journalisten frågar varför dom inte vill uppge detta och man kommer med en konstig anledning att man inte ville "påverka eventuella vittnen".
Alla andra händelser i media där det skett både mord och mordförsök eller misshandlar gick man ut med vart det skett och det drogs igång jätteutredningar men det här ville man istället tysta ner.

POLISFÖRHÖR SOM VÄGRADES
Polisen kommer till min mor och vill ställa frågor om vad som hänt och vi sätter oss i köket.

Jag berättar om polisens trakasserier och går igenom hur denna arrangerade attack gick till och att det är min övertygelse att polisen är inblandad i det här eftersom dom sprungit och spanat på mig i flera år vartenda steg.

 

Dom frågar om jag har några ovänner och jag uppger att det har jag inte förutom polisen då. Sen frågar han om jag gått runt med nasistkläder och jag frågar varför jag skulle göra det men det vet han inte.
Vi bestämmer oss för att dom skall komma tillbaka senare och vi skall ta bilen till platsen för att jag skall kunna visa vart det var.

Vi åker till platsen och jag visar vad jag uppfattade som att det skett och jag berättar att en man som jag sett på en balkong med en stor nasitattuering på bröstet tidigare påminde om den man som gjorde detta.
Sedan berättade jag om några av dom övergrepp jag utsatts för av polisen men man vill inte göra någon utredning av detta.

Jag blev sen körd tillbaka till min mors lägenhet.
Efter några dagar frågar jag om jag kan få tillbaka min mobiltelefon men man påstår då att man inte känner till någon telefon trots att det är polisen som tagit den för att röja eventuella bevis mot dom.

Jag frågar när det är dags för förhör så jag kan gå igenom allt som hänt men då säger polisen att man vägrar hålla något förhör. Jag säger då att jag vill att polisens interna utredningar kontaktas men även det vägrar dom.

 

Sen säger jag att det kan ju inte vara så svårt att få tag på denna person eftersom han gick och sms:ade med sin mobiltelefon och att dom enkelt kunde spåra vilka telefoner som rört sig i området, vilket ens var löjligt att jag ens skulle behöva påtala, men man vägrade göra någon spårning och ville inte förklara varför.

Jag påtalade för min advokat att jag blir felbehandlad av polisen men hon hjälpte inte till.Jag och min far åkte till advokatbyrån och jag förklarar att jag och min familj blivit utsatt för grova övergrepp ifrån polisen i flera år och att jag vill anmäla dom och att det har kommit fram att polisen använt ett flertal personer som infiltratörer och att dom nu försökt mörda mig.

Vi bestämmer att vi skall höras igen för jag är i så dåligt skick.

Mötet äger för övrigt rum på Jens Lapidius kontor då han är anställd på advokatbyrån.
Jag tar kontakt med min vårdcentral och vill ha hjälp att ta bort stygnen, i journalen står det att det var fyra stygn sydda men dom tar bort fjorton stygn.

Som att någon försökt släta över det hela.

 

Jag kommer nu till Läkare Jonathan Lind och sätter mig på hans kontor.

Han frågar om jag skär mig ofta och vill ha namnen och telefonnummer på dom personer som gått emot polisen och berättat för mig att polisen varit på dom.

Sen frågar han om jag är våldsam och går runt med vapen.

 

Jag tänker att detta är totalt sjukt men förstår ju att polisen varit på honom och att dom ville ha tag på dom som berättat om polisen, förmodligen efter att ha avlyssnat Jens Lapidius kontor.

Jag förklarar att jag är förlamad i halsen ,örat och delar av kinden men han säger det är jag inte alls.

Jag kräver att få en remiss till en doktor som kan titta på min skada och han skikar då en remiss varpå jag någon vecka senare får svaret att dom av någon anledning vägrar att ta emot mig och undersöka min skada.

Tar kontakt med en psykolog på samma vårdcentral och vi sätter oss i rummet. Jag berättar återigen om vad polisen gjort och att jag nu överväger att söka asyl.

Då har hon som första fråga "i vilket land tänkte du söka asyl?" varpå jag svarade Norge eller vart som helst.

Men det slog mig att det ens skulle vara en relevant fråga ifrån en psykolog och hon ställde den på ett sätt så jag förstog att någon bett henne fråga mig om det.

 

Man ville veta vilket land så man kunde förbereda sig för att ta kontakt med europol i det landet så jag inte heller skulle få någon hjälp där.

Jag byter nu vårdcentral till en i Järna utanför Södertälje i hopp om att få hjälp men inte heller där får jag någon hjälp utan man avfärdar det hela som att det vore ett litet skrapsår trors att jag fått hela halsen sönderskuren och nu inte har någon känsel efter att blivit förlamad i stora delar av halsen och örat.

 

Jag förklarar att polisen gjort allt för att inte utreda det inträffade och att jag varit utsatt för trakasserier av dom sedan flera år tillbaka och att det är min övertygelse att dom har delaktighet i mordförsöket varpå han säger att jag skall ta ett piller så ska allt bli bra.

 

Sen säger han att jag skulle vara paranoid, men på vilka grunder han gör det uttalandet vill han inte säga. jag har återigen endast vittnat om att jag blir utsatt för trakasserier av polisen.

 

Så återigen får jag erfara att om du vittnar om att du blir trakasserad av polisen till någon som helst myndighet i Sverige så kommer dom dra paranoidkortet och hävda att det inte förekommer i Sverige och att det är dig det är fel på.

Polisen vet mycket väl redan innan att du skall träffa läkare så dom går helt enkelt till läkaren och ser till att du inte får någon hjälp.

 

På detta sätt kan polisen fortsätta med sina trakasserier och aldrig bli ifrågasatta eller ställas till svars för vad dom gör. Inser att jag inte kommer få någon hjälp i det här landet och överväger att söka politisk asyl, något jag även nämnde för min advokat när vi hade mötet på Lapidius avlyssnade kontor.

Polisen började använda personal som infiltratörer på min brors företag. Hans kollega Lars började bete sig alltmer märkligt och en annan anställd Magnus började vifta mot mig med kniv.

En nyanställd vid namn Jocke ställde sig bakom min bror och gjorde grimaser åt mig och så fort min bror vände sig om så låtsades han som att han bara stog och jobbade så mycket av deras trakasserier var ju på en så sjukt barnslig nivå.

En annan anställd som jag aldrig träffat förut kastar plötsligt en trasa i mitt ansikte.När jag frågar vad han håller på med så vet han inte vad han ska svara. Sen börjar han bli otrevlig och försöker få mig arg.

Nästa gång vi ses kastar han återigen en trasa på mig och jag frågar om han vill ha bråk, varpå han svarar nej. Sedan pratar vi inte med varadndra mer på månader tills han en dag säger att han skurit sig på ett rakblad och att det gjort ont. Detta säger han bara någon vecka innan mordförsöket på mig med ett rakblad.

 

Efter att jag senare blev utsatt för mordförsök och blivit skuren i halsen och blivit söndersparkad över hela kroppen så förklarade jag att jag behövde få hjälp ekonomiskt för min mor har inte råd att handla mat åt mig och ställa upp med boende åt mig då jag lånat en soffa hemma hos henne under en lång tid, minst ett år och blivit tvungen att äta hennes mat och levt utan pengar under mer än ett halvår.

 

Jag fick en handläggare vid namn Tony Sengul som jag träffade tillsammans med min far.

Min handläggare Tony sade då att jag skulle ha sökt 40 jobb för att få mina ansökningar beviljade varpå jag förklarade att jag knappt kunnat stå på benen och mådde skit efter vad jag råkat ut för och att det varit omöjligt för mig att söka 40 jobb eftersom jag legat i sängen i flera månader och försökt återhämta mig. Trots detta fick jag avslag på mina ansökningar, trots att man tidigare på dagen sagt att det enda som fattades för att jag skulle få mina ansökningar beviljade var att lämna in fullständiga kontoutdrag vilka jag då lämnade in.

 

Tony sa vid upprepade tillfällen att då jag tvingats bo i ett rum jag lånat av min mor under en så lång tid så kunde vi gått ha det så och använde det som någon form av konstig ursäkt för att inte hjälpa oss.

 

Min mor talade även med Tony i telefon och han upprepade oförskämt att eftersom jag lånat ett rum hos henne "så kan ni ha det så!" sa han.

Att jag har barn och vi befunnit oss i ekonomsik kris och står utan bostad tog varken han eller någon annan inom socialtjänsten någon hänsyn till överhuvudtaget.

Det stog nu klart att polisen ville att jag skulle dö så dom ansvariga poliserna inklusive Leif GW Person skulle gå fria.

Dom skydde inga medel och jag blev totalt utslagen och hamnade så småningom hemlös sovandes utomhus och på Stockholm central, men inte ens då slutade polisen med sina trakasserier utan dom sprang och betalade folk för att hjälpa till att trakassera mig vart jag än gick.

Eller med andra ord så hade man ett medborgargarde som man såg till att springa efter mig vartenda steg jag tagit under de senaste åren.

 

Karl 2016-12-19 00:13