KARL

Livet har inte alltid varit skit!

 

ÅR 2000 - 2008

 

Jag tror jag var runt 22 år och startade nu mitt första egna företag.

Hade börjat intresserat mig för inredningsdesign och skissade fram mängder med olika lösningar på lampor, mattor, stolar mm.
Efter allt som hade hänt tidigare i mitt liv så tankte jag att "aldrig mer något kriminellt så länge jag lever" och tänkte att jag kan så mycket bättre varför ens umgås med losers.

Började skissa på mode och studera heminredning genom att läsa inredningsmagasin och hänga med folk i dom kretsarna.Det här var på den tiden när inredning verkligen började slå igenom.

Byggde modeller på lampor och prototyper på allt möjligt som jag skissat fram.

Skissade uppemot hundra olika föremål och gjorde som en lista på vilka skisser som ämnade sig bäst för produktion.

Den bästa produkten var en låda som man kunde förvara tidningar i och hänga upp på väggen alternativt ställa i en bokhylla. Lådans utformning gjorde så att tidningen eller magasinet som satt längst fram blev exponerat och fick som en tavelram runt sig då jag tyckte att det fanns så många olika snygga magasin omslag och att folk börjat gilla att ha diverse exklusiva magasin ligga framme i bostaden för att visa eventuella gäster hur trendig man var.. (se bild nedan)

Tar kontakt med ett statligt bolag som heter Almi vars roll är att hjälpa nya företagare att komma igång då det är omöjligt att gå till en bank om du inte har eget kapital. Dom hjälpte mig med allt möjligt ekonomiskt.

 

Började kolla upp möjligheten att ta patent och mönsterskydda mina produkter men om jag ser tillbaka på det idag så ångrar jag att jag lade ner så mycket tid och jobb på den biten för det skulle visa sig mer eller mindre omöjligt och bli svindyrt.

Jag skulle då även behöva få andra att bekosta det hela genom deras investeringar, så kallade affärsänglar (det vi idag ser som dragons den) på tv.

När du väl lyckats övertyga en affärsängel om att investera i din produkt så tar den personen en skyhög procent på vad du sedan eventuellt kommer tjäna på produkten så i slutändan kändes det som att man skulle tvingas "ge" bort produkterna.

Men vissa resonerade så att utan affärsängel så kommer du inte tjäna något alls kanske och att 1% av något är mer än 100% av ingenting. Så här i efterhand så kan jag tänka att det hade kanske varit bra ändå om man tagit in en investerare för dom kan bidra med mer än pengar i form av kontakter utomlands etc.

Men i alla fall så körde jag på själv istället.

 

Jag gick min egen väg och lyckades övertala Almi att investera i produkten, ingen jättesumma men nog så stor att jag skulle komma igång och kunna tillverka en serie om ett hundratal producerade enheter på fabrik redo för att säljas in till olika butiker.

Almi hade även ett event på Stockholmsmässan för nya företagare där jag deltog och träffade andra i samma situation som också försökte komma igång och driva sina idéer. Här träffade jag en tjej som hette Karin som studerade på Beckmans design skola och hade stor erfarenhet av inredningsbranchen för hon hade bland annat fått in en fot på IKEAs designavdelning.

Vi började umgås en hel del och hon lärde mig hur mycket som helst hur allt fungerade. Hon visste vilka som hade makt och status i inredningsbranchen.

Hon kunde berätta om exempelvis att en av dom största och mest erkända designern hette Mats Theselius varpå jag svarade "okej bra med då ringer jag honom imorgon" och hon typ häpnade och tyckte att det kunde man inte alls göra. Men jag är sån och jag jobbade så.

 

Jag var extremt driftig när det gällde att få ut produkten på marknaden och som jag trodde då tjäna "enorma" pengar så småningom. Jag ringde aldrig denna Mats men jag tänker till skillnad från andra att oj han är ju så känd så honom kan man ju inte ringa så tänker jag att honom ska man ju ringa han kanske kan komma med något råd eller något annat, jag har mer ut av att ringa än att inte göra det. Varför skulle han bli arg liksom?

Men i alla fall så körde jag mitt eget race och bokade tid på olika tidniningar som Elle interiör och sköna hem mfl och fick dom att intervjua mig och visa bild på min magasinhylla.

Eftersom jag inte hade någon budget till marknadsföring så tänkte jag att en intervju blir ju som en annons.

Efter det började det ringa in förfrågningar från hela europa med folk som ville köpa hyllan.

Jag ansökte även om att få vara med i designtorgets sortiment och det gick till så att en jury bedömde ens produkt som sedan sa ja eller nej. Efter några veckor ringde dom och meddelade att dom sade ja till att ta in min magasinhållare.

 

Sen gick jag till inredningsbutiken Room och dom sade också ja.

Sen var jag tvungen att gå till Nordiska Galleriet som var den mest exklusiva inredningsbutiken i hela scandinavien bara för att testa vart gränsen gick, men då sa dom också ja.

Mina lådor sålde som smör.

Sen var det dags för en ny mässa på stockholmsmässan men nu var det den exklusiva Stockholm art and furniture fair där hela inredningsbrancheliten skulle ställa ut.

Jag och Karin fick sponsring från almi igen och vi byggde en monter och ställde ut på mässan, jag insåg inte då hur stort det var att ens få vara med och ställa ut där men det var enorm prestige i branshen att få vara med där förtog jag på Karin.

 

Sen tog jag även kontakt med ägaren på Spy Bar och fick ställa ut där under två/tre månader.

 

Fick massa vipkort på alla möjliga klubbar och kände väl att saker var på väg åt ett bra håll i livet.

Ägaren på Spy bar hade olika VIP kort som var graderade i olika nivåer. Det lägsta kortet var att man fick gå in en person gratis medans det fanns ända upp till guldkortet som han hade gett till Janet Jackson bland annat som man fick ta in fem personer på gratis och gå före i kön.

Ett sånt fick jag och han lät mig förstå att det här kortet gav han inte till vem som helst.

Man hade några år tidaigare bara läst om spy bar i tidningen och drömt om att ens komma in till att nu ha ett guldkort. På den här tiden var spy bar nummer ett så det var liksom stort när man var i den åldern.

 

Jag blev tillfrågad om jag var intresserad av att jobba som DJ där och det var jag ju såklart, fast jag aldrig hade dj:at i hela mitt liv, fast jag ljög och sa att jag jobbat massor som DJ.

Det brukar ju gå till så att man börjar sin DJ karriär på en fritidsgård i tonåren och inte på stureplan men efter någon timme kom man i det och det var inte så svårt.

Jag har alltid älskat musik och hade varit på Ibiza och gått på klubbar sedan jag var femton år och skaffade mitt första falskleg.Även min min karriär som DJ blev realtivt kortfattad eftersom jag hade så mycket annat att göra så var det en helt otroligt kul upplevelse att spela musik där och folk dansade som galna till mina beats från Ibiza.

Jag blir sen tillfrågad om jag kunde inreda en resebyrå och att spy bar hade planer på att starta en restaurang och ville att jag skulle hjälpa till och inreda den.

Sen blev blev uppringd av en festfixare som hette Starberger och han ville att jag skulle designa massa saker till honom. Jag träffade även en person som mer eller mindre ägde hela stureplan som hette Vimal och gav honom fribiljetter till mässan jag skulle ställa ut på, han var tydligen någon riktig höjdare.

 

Vid ett tillfälle när jag höllt på att montera upp hyllor inne på Spy Bar kom komikern Peter Wahlbeck in och var hur rolig som helst och berättade om hur han nyss sett en svensk tant med enorma bröst på arlanda som haft en t-shirt på sig med texten NIGERIA och vi skrattade så vi vek oss.

 

Man hade alltid haft en sån respekt för kändisar men när man träffade olika kända personer mer eller midre dagligen så såg man att många av dom var vanligt folk som försökte gneta ihop pengar på ett eller annat sätt. Fick höra hur mycket rykten som helst om hur vissa var så kändiskåta och slutat hälsa för att dom trodde dom nu var något, lite mer än andra liksom.

Hur kändisskapet stigit dom åt huvudet, men det kanske är unisont för kändisar att ha stora egon. Inget fel i att vara pragmatiskt lagd så länge du inte blir dryg när det börjar gå bra.

STOCKHOLM FURNITURE ART FAIR STOCKHOLMSMÄSSAN ÅR 2000-02-09

I samband med Sthlm art and furniture fair som jag och Karin deltog på så anordnades det massa gratisfester på olika klubbar och som utställare fick man komma in gratis och fria drinkar.

Kände mig som Basquiat, en fattig som hamnat i dom rikas värld.

Traffade Jonas Gardell och Viggo Kavling vid nåt tillfälle som satt och drack på en krog, minns inte mer av det än att man tyckte Gardell var en "riktig" kändis och ingen "B-Kändis".

Det var några hektiska dagar med utställning på dagen och gratisfester på kvällarna. Minns att en kväll inte slutade så bra, jag var stupfull så jag inte ens kunde stå och kliver av på Älvsjö station för att inte kräkas på tåget.

Somnar på älvsjö station och vaknar mitt i natten på en bänk inne på stationen och dörrarna var låsta så jag kom inte ut,jag hade liksom lyckats bli innelåst på själva tågstationen.

Sen kom det en vakt och jag tog mig hem tillslut.

Fint miljöombyte, ena stunden glassar man med eliten och dricker dyr champagne för att nästa stund ligga och kräkas på älvsjö station.

Får väl skylla på att man är uppväxt i orten, eller att gratis skumpa är lite för gott!

 

En natt tog jag en taxi till Arlanda efter ha DJ:at på spy bar till klockan fem på morgonen och flög till London och tog sen tåget till Manchester och hälsade på en fotomodell som jag träffat på Ibiza. Det var liksom full fart hela tiden.

Efter en tid så övergick mitt företag till att jag inte hade någon tid över till att designa utan jag var bara tvungen att åka runt till alla butiker och fylla på nya varor och jag tröttnade, något jag har ångrat sedan dess med facit i hand.

Jag hade ju startat företaget för att kunna hålla på och designa nya saker men nu hade jag liksom blivit en försäljare som på något konstigt sätt var min egen slav eller nåt. Jag hade ju inte råd att anställa någon som åkte runt och fyllde på alla butiker med varor för så mycket tjänade jag inte även om jag drog in en del pengar.

Sen drog jag inte in dom pengarna jag barnsligt nog hade fantiserat om i början att jag skulle tjäna, miljoooners miljoner...

Jag satt till och med och höllt på att beställa en Lamborghini ifrån tyskland via privatimport på avbetalning.

 

En dag ringer det ett annat inredningsföretag som säger att min produkt passade så bra in i deras sortiment och frågade om dom fick ta över mina hållare mot att betala mig i royalties i procent på deras försäljning och jag tackade ja till det.

Det skulle senare bli så att dom blåste mig på massa royaltypengar men det är väl så det fungerar i affärsvärlden när man är grön.Den enes bröd...

Jag kunde googla mina produkter och dom såldes i hela asien och amerika mm medans företaget gav mig typ några hundra kronor i ersättning.

 

Men det var i alla fall en rolig och enormt lärorik tid. Andra som startade företag var mest rikemanskids som fått startkapital av några framgångsrika föräldrar medans jag gjorde allt själv med noll kronor.

Det finns få saker jag är stolt över i livet men det här är en sak, sen att jag har världens finaste barn en annan.