KARL

 

Jag kommer här berätta om min resa till Vitryssland som jag gjorde i ett desperat försök att få hjälp mot det polisen utsätter mig och min familj för i Sverige.

Ibland skriver jag lite humoristikt om denna resa bara för att det skall bli lite roligare för den som läser trots att jag såklart varit rädd under hela resan och dom senaste åren i Sverige.

 

Efter att Svensk polis i samarbete med socialtjänsten ser till att inga av dom journalister jag kontaktar vågar blir pressade av polisen att inte skriva om deras trakasserier, mordförsök misshandelsfall inbrott stölder etc etc så tar jag kontakt med en utländsk journalist i Paris. När jag någon dag senare ska följa upp korrrespondensen så har "någon" varit inne och raderat meddelandet. Jag inser nu att jag måste åka till något land som svensk polis inte har något inflytande i.Efter min resa till Madrid så ringde ju Svensk polis till Spanska polisen och såg till att jag blev trakasserad av Spanska polisen så jag insåg att jag var tvungen att försöka ta mig utanför europol området för att försöka få hjälp.

 

Mamma är helt förstörd av situationen att jag tvingas låna hennes soffa i flera år och att socialtjänsten i Södertälje som polisen samarbetar med bara ljuger och gör hela tiden sitt yttersta för att inte hjälpa till.
Man hävdar från socialen under flera års tid att det inte finns någon hjälp att få. På frågan om vad vi skall ta oss till och varför dom vägrar att hjälpa oss så svarar dom att eftersom mamma lånat ut sin soffa "så kan ni ha det så!".

Alla jag pratar med säger att det är så svinigt sagt och kan knappt tro det är sant.

Men till slut vart det helt uppenbart att socialtjänsten stog under polisens makt och gjorde allt polisen sa åt dom att göra och man såg medvetet till att inte hjälpa mig utan använder socialtjänsten för att se till att du inte får den hjälp du har rätt till och slår ut ditt liv.

 

Blir trakasserad av polisen under flera år och kan inte gå utanför dörren utan att bli trakasserad och efter ha försökt få hjälp i flera år för att till slut inse att alla viker sig inför dessa polisers påtryckningar så blir jag tvungen att fly från Sverige för att få hjälp.

 

Jag hade ju flera gånger försökt söka asyl på Ryska ambassaden i Stockholm men dom ville aldrig släppa in mig, det fungerar så att man vill inte skapa konflikter länder emellan i onödan och ryssarna ville ju verkligen inte stöta sig med Sverige med tanke på deras ambitioner med en andra gasledning i Östersjön. Sen fungerar det ju så i största allmänhet att man är försiktig, alltså du har ju rätt att söka asyl om du åker till ett annat land men det är inte lika lätt att bara kliva in på en utländsk ambassad i Sverige oavsett vilken problematik du har.

Det finns ju en anledning till att till exempel Snowden och Putin inte umgås fast dom med all säkerhet skulle vilja det båda två. Det finns liksom osynliga regler om man säger så.

Nu är inte jag någon Putin eller Ryssland kramare men såg det så att jag drar åt det hållet för Vitryssland hatade Sverige och hade som enda land stängt och tagit bort sin ambassad här.

Jag tar färjan över till Riga i Litauen och jag behöver väl inte ens berätta att dom hade spanare som gick efter mig hela vägen från båten via kanalen bort till bussterminalen där jag hoppade på en buss med destination Vilnius i Lettland. När jag satt på bussen tänkte jag att det ser ju riktigt trevligt ut här men samtidigt kändes det så jävla nervöst för jag hade bara några tusen på fickan. Jag satt fortfarande och velade om hur jag skulle åka. Å ena sidan hade jag alla dokument med mig till att presentera min militära uppfinning som jag jobbat på under flera år så kanske skulle jag dra till något land i krig som kunde vara intresserat, fast å andra sidan så kändes Syrien/Irak mindre lockande. Så jag tänkte att jag tar mig till Vitryssland, ett relativt litet land men med stor militär så dom kanske skulle vara intresserade.Kina kändes för stort även om dom är kända för att vara väldigt intresserade av tekniska innovationer.Sen är jag så petig med maten så även detta talade emot att åka till Kina, att äta skalbaggar och massa annat konstigt lockar inte mig. Amerika skulle bli för dyrt och sen tänkte jag att då kommer bara Svenska polisen ringa dom och sen kommer dom att blåsa en eller nåt.

 

Efter några timmars bussresa kom vi fram till Vilnius och jag tog in på ett hostel för 5 euro. Det var stora sovsalar med ett tiotal bäddar i varje rum och min säng var placerad bredvid en kille som såg ut som en isis terrorist, jag skymtade en papperskopia av hans pass som låg på hans säng och det stog Georgien.

Men jag struntade i det för varför skulle han vilja spränga mig i luften, kanske var han bara en Georgisk backpacker som bara råkade se lite "vild ISIS krigar liknande" ut.

 

Det jobbiga med hostels är att så fort man skall göra något typ ut och ta en hamburgare eller har något annat ärende så måste man ta med all packning för man vågar inte lämna något på rummet.När du bor tillsammans med hemlösa och prostituerade så kan man liksom inte lita på att man får ha sina saker ifred, eller det vore till och med dumt att inte tänka så.

 

Drog till mc donalds och träffade en amerikanare som jag satt och pratade med en stund om det kommande valet och amerikas förfall i bland annat Detroit.Jag förklarade för honom att Trump kommer vinna trots vad tidningarna skriver tro mig. Då låg väl opinionssiffrorna på 99% Hillary 1% Trump men jag bara kände det på mig för hon hade ju mutat både media och dom som ägde alla dessa ställen som utförde opinionsmätningar för man vet att folk följer gärna strömmen och om det ser ut som att alla andra skall rösta åt ett håll så vill du inte stå ensam med din röst åt det andra hållet. Men jag hade följt media så intensivt under så många år så jag såg att hon inte hade det folkliga stödet som Trump hade.

Dom försökte sälja in att ett Amerika med Hillary var typ paradiset medans ett Amerika med Trump var helvetet trots att det var ju hon som pratade nya krig och var skyldig till hur mycket skumma affärer som helst medans Trump verkade mer intresserad av att satsa på inrikespolitik och satsa på jobb.Sen hade det uppstått ett krig mellan honom och massa nyhetsbyråer som uppenbrligen stog på Hillarys sida varpå folk reagerade och tyckte att nyheter skall vara opartiska och inte lägga sig i politik på det sättet att dom väljer sida.

Menskit samma jag överdoserat politik och media i flera år och blir bara deprimerad av vad vi ser så jag har slutat bry mig om politik nästan helt.

Gick tillbaka till mitt hostel och loggade in på deras wifi med dålig täckning. Sen gick jag till tv rummet och där satt det ett gäng som pratade på något språk jag inte kunde identifiera och kollade på någon gammal arabisk film där dom skrek allah akbar.

Sen gick jag in och lade mig i sovsalen med sängen placerad bredvid den "isis liknande" georgiern.

Jag vaknade på morgonen till det faktum att jag inte blivit sprängd i bitar av den ISIS krigar liknande snubben och packade ihop mina väskor.
Gick till bussterminalen och det stod en buss inne som det stod Minsk på med ryska bokstäver.

Den skulle gå om en minut så jag frågade om det fanns några platser lediga. En tjej frågar om jag har visum men jag säger nej skit i det och köper en biljett ändå och får en blick tillbaka som säger typ "herregud ska du åka utan visum!".

Busschauffören är märkbart irriterad av min sista minuten ankomst för han blev nu tvungen att öppna luckan på sidan av bussen igen för att stoppa in min väska. Vi börjar åka mot vitryska gränsen och kommer fram till tullstationen som är en gigantisk anläggning med högsta säkerhet.

Lastbilar som slingade sig i någon kilometerlång kö så man förstod att det var nogranna undersökningar av vartenda fordon. Det kommer en man ombord som samlar ihop allas pass.

Någon timme senare skall vi stiga av och gående passera vakter som skall kolla pass och visum, visum som jag då inte har.

Jag tänkte att jag skall ju ändå söka politisk asyl så visum behövs nog inte.

Dom ber om mitt pass och visum och jag förklarar att jag är Svensk medborgare som söker politisk asyl på grund av trakasserier av polis och staten i mitt hemland och vill träffa en journalist. Det blir världens upptåndelse och massa militärer kommer springande.

Deras uniformer var som något från en gammal krigsfilm från 40-50 talet. Ingen kan engelska så det blir massa förvirrade samtal och ingen förstår vad den andre säger. Jag blir förhörd i 14 timmar i sträck och dom tror att jag är amerikansk spion eftersom dom rotat igenom mina väskor och hittat mina militära uppfinningar.

Betäffande mina militära uppfinningar så ska jag skriva om dom i ett annat kapitel men jag kan kort samanfatta det så att jag uppfunnit helt otroliga system för försvarsindustrin, en idé som började med ett kul projekt under tiden jag bodde på min mors soffa.Men jag har alltid varit intresserad av design och uppfinningar/teknik så jag hade en pärm med mig på resan med massa militära bilder som jag skulle använda vid en presentation.

 

Dom vill veta hur mina uppfinningar fungerar och blir sura när jag vägrar berätta. Situationen är extremt spänd och hotfull och det dyker upp den ena höga militären efter den andra och det kommer även personer som är civilklädda som man förstod var från deras säkerhetspolis. Dom frågade om allt mellan himmel och jord och kollade igenom min dator och alla usb minnen, tror jag hade ett tiotal med mig så det drog ju ut på tiden.

 

Dom tog mitt pass och alla mina pengar och min telefon. Dom frågade om jag kunde ryska och jag svarade att jag bara kan typ fem ord, Da, Niet, Spatsiba, Davai, och Stolisnaya från vodkamärket. Det sistnämnda tyckte till och med dom var lite kul. Stämningen var hela tiden så sjukt obehaglig för dom trodde på fullt allvar att jag var spion och man insåg att man kommit till ett land som mentalt lever i någon form av krig med omvärlden. Dom frågade vad jag tyckte om Lukachenko och jag sa att jag planerade att träffa honom i Minsk. Sen frågade dom vad svenska folket tyckte om honom och jag svarade att i sverige är folk inte så intresserade av politik och att dom flesta har det ganska gott ställt och att dom vet typ inte ens vem Lukachenko är. Man visar väldigt lite utrikespolitik i Sverige och det mesta handlar om inredning med Ernst eller diverse musiktävlingar.

 

Sen frågade dom om jag gillade hockey och jag berättade att jag varit målvakt. Det skulle senare visa sig att Lukachenko var tokig i hockey och att sporten var stor i vitryssland.

Dom frågar återigen om hur mycket ryska jag kan och börjar prata ryska med varandra så man förstod att dom pratade illa om mig och sen tittade dom snabbt åt mitt håll för att se om jag reagerade. Man tänkte för sig själv att herregud vilka idioter vem som helst ser igenom era trick jag behöver inte ens kunna ryska för att se vad ni just gjorde.
Nu har det hunnit bli becksvart ute och dom är märkbart arga och man kunde tyda i deras ryska konversationer att dom sa Edvard Snowden mellan raderna. Telefonerna ringde nonstop i 14 timmar till kontoret dom förhörde mig på.

Dom ringde till Lukachenko som inte verkade veta hur han skulle handskas med den uppkommna situationen.

Man tänkte att undra vad som skall hända, kommer jag få asyl eller bli avvisad från landet. Plöstligt säger en av militärerna welcome to Belarus varpå han skrattar hånullt så man inte visste riktigt hur man skulle tolka det, var det bra eller dåligt liksom.

 

Sen kom det en ny militär in och sa "get outside" och jag gick ut. Då stod det en buss en bit bort i mörkret med ett trettiotal militärer på och samme man sa "get on bus". Jag frågar vart jag ska åka men dom vägrar svara, dom hade inte svarat på en enda fråga jag ställt de senaste tio timmarna. Jag kliver på bussen och en militär av högre rang pekar på sätet längst fram och säger "you sit here" .

Bakom mig har jag trettio militarer som är hotfulla och skrattar hånfullt. Tänker för mig själv att det här är inte bra det hör jag på dom trots att dom bara pratar ryska, vart fan är vi påväg?.

 

Vi kör på en stor väg och jag ser en skylt med texten Minska med en pil rakt fram och bussen vikar av från den vägen och jag tänker att vart fan är vi påväg. Kanske ska bussen bara lämna av någon på vägen och vi kommer återvända till huvudvägen mot Minsk igen.

 

Bussen stannar till i ett litet samhälle och släpper av ett gäng soldater som skrattar och säger något på ryska. Sen kör vi vidare och vi hamnar på allt minde trasiga vägar och bussen bara kör i en timme in i den kolsvarta skogen. Jag bara tänker att det här är inte bra. Tillslut kör bussen av huvudvägen och stannar till utanför an militärbas och en militär skriker "get out!". Jag tar mina väskor och frågar vart vi är och om jag kan få tillbaka mitt pass och pengar. Jag blir omringad av militärer och ingen svarar. Dom säger "Go!" vilket jag förstår betyder att jag skall gå in i militärbasen.

 

Det enda som hörs är hjulen från min väska i mörkret och militärerna som går bakom mig. Nu tänker jag att det är helt säkert att dom kommer sjuta mig bakifrån. Jag var så jävla rädd men gjorde allt bara för att inte klappa ihop fullständigt men det var knappt så benen bar mig. Jag är helt säker på att dom kommer skjuta mig och det skulle inte ens vara någon idé att be för sitt liv och gråta ut "im not a spy please don´t kill me" för dom hade ju skjutit ändå så det var bättre att bara vara tyst och ta skiten tänkte jag.

Vi går en lång sträcka inne på det enorma militärkomplexet och kommer tillslut fram till ett litet ruttet hus på tv våningar. Jag skymtade en blomma i något av dom gallerförsedda fönstrena och tänkte att det var ju positivt det var förmodligen inte en dödscell i alla fall för då skulle det väl inte stå en blomma där. Vi kommer fram till dörren och en av militärerna säger "get in!".

 

Vi går in och jag leds genom denna ruttna byggnad fram till en cell, en militär visar toaletten och jag tittar in och ser en sönderslagen toalettstol och sen visar han en slang som går till toalettstolen och en tapp med en skitig plasthink under och demonstrerar hur jag skall vrida på kranen som sitter på slangen för att få vatten. Jag befinner mig nu på den vidrigaste platsen jag någonsin sett och dom säger att jag skall sova. Jag lägger mig på bädden och efter någon kvart kommer dom in igen och säger "let´s go!". Tydligen skall jag gå ut så vi börjar gå till ett rum med ett långt bord och massa stolar och sätter oss.

 

Dom bara sitter där och varken jag eller dom pratar utan dom bara flinar och ser nästan lite osäkra ut för jag har kommit till en punkt att jag är för trött för att ens orka bry mig längre. Dom här Ryssarna var stenhårda på alla sätt. Man insåg att dom haft helt andra uppväxter än oss i Sverige, långt ifrån tv-spel och mammas bullar och en varm säng.Dom var av den typen som om man skulle släppa dom nakna i amazonasdjungeln skulle överleva på att äta mask medans man som Svensk skulle varit chanslös för att det inte fanns något WIFI.

Dom levde i en miljö med folk som satt inlåsta i celler byggda för djur, eller det vore inte ens okej att placera djur där.

Plötsligt skall vi gå ut igen och vi börjar gå mot en annan byggnad som ser så vidrig ut att man inte trodde det var sant. Det var höga taggtrådsstängsel och massa olika passager, jag slogs av tanken att jag har sett det här förut någonstans, kanske från någon krigsfilm eller kanske spelet medal of honor.

Hela militärbasen var som en gammal kvarleva från sovieteran och uniformer och fordon var från 60 talet eller ännu äldre. Dom säger "get in!" och låser upp en av grindarna till en innergård. Hela byggnade såg ut som något man skulle förvara farliga hundar i eller något. Sen låser dom upp nästa grind och några dörrar senare är vi inne i själva byggnaden. Där inne är det rader med celler och på dörrarna är det luckor och en är öppen så jag ser in.
Inne i cellen ser jag i det dunkla stearinljuset fyra till sex man trängas
i en cell som var byggd för att rymma typ inte ens en man och jag tänkte bara att
herrgud ska jag låsas in där så dör jag.

 

Det var tydligen mycket vapensmugglare från både Tjetjenien och Ukraina och folk dömda till döden.

Det anländer nu en ny militär som verkar ha lite högre status och han börjar återigen gå igenom mina väskor. Jag frågar nu igen vart jag är och vad som skall hända men dom vägrar svara på några frågor.
Dom vill se mitt halsband som är ett halsband jag fick när jag föddes,eller jag tror alla i Sverige fick såna förr i tiden när man föddes. Det är en typ identitetsbricka av militär modell och återigen kom frågorna om jag var spion och vilka kontakter jag hade inom polis och militär i mitt hemland som dom trodde egentligen var amerika och inte Sverige utan jag bara ljög om det sa dom eftersom jag talade så bra engelska. I själva verket är väl min engelska något över medel i bästa fall men jämfört med dom så var det liksom högsta klass för dom kunde knappt någon engelska alls.

Det högre befälet börjar titta igenom min portfolio med all min konst som låg i min ena väska och blev mycket imponerad och sa "good i like!" och på en bild var det en motocross och han sa Kawasaki och jag sa yes Kawasaki good!  Stämningen lättade en aning när vi konstaterat att vi båda gillar motorcyklar. Nu håller han fram diverse dokument som han vill att jag skall skriva på men eftersom dom är på ryska så säger jag att jag vägrar och dom blir helt chokade av att jag vägrar typ som att det aldrig hänt förut. Det uppstår vild diskussion mellan soldaterna och plötsligt ska vi gå ut igen.

 

Vi sätter oss på några bänkar och det är tydligen rökpaus. Jag är helt slut både fysiskt och mentalt efter cirka tjugo timmars förhör och vidriga intryck.Nu hoppades jag bara på att få komma tillbaka till det första huset igen med cellen med den trasiga toaletten för jämfört med det här råtthålet var det i alla fall en cell med en säng. Till min lycka visar det sig att vi ska börja gå igen och vi går mot det första huset igen. Jag kliver in i cellen och fyra soldater ställer upp sig utanför dörren med kalashnikovs hela natten tills jag vaknar. Det kändes så otroligt överdrivet med fyra vakter med automatvapen som att jag ens skulle försöka rymma.

Jag gestikularade till en av soldaterna utanför dörren om det var okej att dricka vattnet på toan genom att typ låtsas hålla ett glas i handen och dricka och en tummen upp? Han visade tillbaka med att skaka på huvudet nej och pekade sen på magen menandes att man skulle få ont i magen.

Jag frågar en sista gång "where are we?" och "what will happen tomorrow?" varpå en soldat svarar något namn på en stad på ryska som jag ändå inte fattar vad han säger och sen sa han "there will come special men for you tomorrow!".

 

Jag svarar okej och tänker att var det bra eller dåligt. Vad menar dom med "special men?", förmodligen någon peronal från underrättelsetjänsten som skulle ställa en miljon nya frågor,eller skulle dom ta mig till Lukachenko och ha möte där. Lukachenko måste ju haft huvudvärk i alla fall över vem jag var och vad jag gjorde där. Swedski or Amerikanski spionski gick uppenbarligen tankegångarna hos honom. Jag tänker att jag måste komma på något att säga för att ta mig härifrån. Om jag säger att jag tar tillbaka min asylansökan så borde ju saker och ting ändras för det är ju själva kärnfrågan varför jag är där.

Lägger mig och försöker sova och kom att tänka på att jag har ju inte ens ringt någon, ingen vet att jag ens befinner mig i Vitryssland dom kan ju göra vad dom vill med mig. Här kunde man inte komma med något prat om att "i know my rights i want a phonecall" för dom hade bara skrattat och gett en örfil med orden "this is your rights" welcome till Belarus eller nåt.

Sen tänkte jag att helvete jag måste ta kontakt med UD utrikesdepartementet, men då blir det ju Carl Bildt som skall hjälpa mig och jag har väl typ skrivit på nätet att jag tyckte han var en idiot för några år sedan efter något mindre begåvat twitter han hade skrivit så han lär ju knappast hjälpa mig.

Tankarna for men jag somnade till slut av ren utmattning till tankarna på att jag kommer nog dö här.

 

Nästa dag kommer det in militärer och börjar skura golven frenetiskt.Jag tänker att vad fan håller dom på med.

Dom ger mig ett fat med mat som bestod av en vidrig sörja men det var inte läge att vara petig med maten så det var bara att hålla för näsan och tvinga i sig skiten för att få någon form av energi. Jag visste ju inte om jag skulle bli kvar i detta fångläger i flera månader eller vad som skulle hända så det var bara att ställa in sig på överlevnad och äta.

Sen gick dom ut och efter tio minuter kom dom tillbaka och skurade golven ännu en gång.Jag fattade ingenting men sen sa någon att jag skulle följa med till en annan byggnad.

 

Nu var det dagsljus och man fick en överblick hur det såg ut inne på militärbasen. Det var taggtråd runt hela den gigantiska anläggningen och hundar stora som genmanipulerade monster var kedjade runt stänslet med ett femtiotal meter mellan varandra. Deras skall bara ekade över hela anläggningen och man tänkte att man skulle ju inte ha en chans att rymma därifrån.

Skulle du ens bara börja springa så hade dom garanterat skjutit dig i huvudet.Det här är ett land som fortfarande avrättar människor.

 

Vi kliver in i en byggnad och det kommer en rysk militär som kan engelska. Han förklarar att han jobbat som engelsklärare och vi börjar samtala. Det var en stor befrielse att äntligen få prata med någon som förstog vad jag sa. Jag sa att jag ville ta tillbaka min asylansökan och dom reagerade med lättnad utan att visa det alltför tydligt. Det var uppenbart att Lukachenko såg mig som ett problem han inte riktigt visste hur han skulle hantera och mitt återtagande av politisk asyl skulle liksom ställa saker och ting tillrätta igen. Den engelskspråkiga militären gav mig en penna och ett papper och förklarade att jag var tvungen att skriva ett statement och vi började gå igenom vad jag skulle skriva. Jag får skriva ett långt brev där jag skriver efter hans instruktioner hur den vitryska militärer varit snäll och behandlat mig väl och samma sak gällande personalen i tullen.

 

Efter jag skrivit på detta "statement" så lättade stämningen och nu hade mitt följe med fyra militärer med auotomatvapen konstant riktade mot mig bytts ut mot en militär istället som var trevlig. Vi gick ut och tog en cigarett och jag frågade hur länge han varit där och han svarade att han tjänstgjort några år. Jag tror deras obligatoriska värnplikt pågår under fyra år tillskillnad från Sveriges åtta månader på den tiden vi hade det i Sverige.

 

Det gick några timmar och jag fick träffa massa folk och det ringdes hit och dit men sen kom det en transport som var en gammal skrotig militärjeep av årsmodell från 60-70 talet.. Jag blev placerad i mitten i baksätet med en militär på vardera sida om mig samt två i förarsätet.

 

Under färden tillbaka mot gränsen och tullstationen som gränsade mot Litauen så körde han bilen så att han gasade upp den till maxfart som var typ 80km/h för att sedan koppla ur och rulla så långt det gick för att snåla på bensin. Man insåg att det här var ingen armé som badade i pengar utan framstod snarare som bankrutt.

Ett annat intryck var att det inte var någon trafik, det fanns typ inga bilar och man tänkte att man hade lika gärna kunnat befinna sig i Nordkorea eller något annat fattigt land.

 

Efter någon timmes färd kommer vi fram till den gigantiska tullstationen som jag spenderat hela gårdagen på.

Vi parkerar bilen och precis som dagen innan är det fullt med folk på väg in i vitryssland som köar. Alla bara stirrar med stora ögon när jag kommer där eskorterad av dessa militärer som att jag vore typ en maffiaboss eller något. Det var väl så att i Vitryssland inser man allvaret med militären och dom förstod säkert att man varit på någon mindre rolig plats.

Jag får skriva på ytterligare massa papper och sedan går vi vidare. Jag mötte en av dom vakterna som förhört mig dagen innan som betett sig svinigt och han stog och raggade på några Vitryska tjejer och hälsade glatt. Fick intrycket att han typ sa till dom att jag var någon form av Edvard Snowden och han ville liksom använda det för att imponera på tjejerna och låtsandes nu att vi var typ polare.

 

Tullstationen var indelad i två zoner så det var två stora hus med en transferzon emellan. Jag får gå själv eftersom jag nu vart släppt. När jag går kommer det en militär som blir helt tokig i ett av dom små husen på vägen och undrar vem jag är och om jag har pass etc. Man var fortfarande i chock och livrädd att det skulle hända något nytt strul. Det var väl inte så vanligt att folk gående lämnade Vitryssland och militären var verkligen på helspänn, förmodligen lever dom under stor press att gör du något fel eller missar något som anställd militär så får du ett helvete som straff för ditt misstag.

I Sverige kan man väl max få typ permisionsförbud en helg medan här fick dom väl ingen lön på ett år och en vecka i Gulag.Men efter ett jag visat mitt pass lugnade han ner sig och jag kunde fortsätta mot tullstation nummer två.

 

Nu uppstod ett nytt problem för det gick inga bussar därifrån till Vilnius och det fanns ingen taxi så jag fick lifta med en rysk långtradare. Konversationen på resan till Vilnius uteblev för han kunde ingen engelska och jag kunde ju ingen ryska, trots den Vitryska militärens övertygelse om mina dolda kunskaper av det ryska språket.

Nu började man kolla vart europol skulle dyka upp igen och det dröjde inte länge. Sen började det dyka upp personal från den vitryska underrättelsetjänsten som ville se om jag kontaktade någon från CIA eftersom dom trodde jag var amerikansk spion.

Så nu hade jag både europol och vitrysk underrättelsetjänst spanande på vilka jag pratade med.

Jag tog in på ett hotel och lyckades tillslut få tag i en telefon för min hade slutat att fungera av någon anledning.

Jag ringde min mor och berättade vad som hade hänt och hon sa att hon förstod att det hade hänt något dåligt eftersom jag inte hade hört av mig.

Hon tyckte att det var ett osmart beslut att åka till vitryssland utan att ringa och säga det innan och det kunde jag ju inte säga emot.

 

Jag tog en efterlängtad dusch på hotellet och gick och köpte pizza och öl.

Nästa dag beslutade jag mig för att dra vidare mot Paris.Bussen mot Warsava i Polen skulle inte gå förräns sent på kvällen så jag visste inte hur jag skulle fördriva tiden, samtidigt ville jag bara dra därifrån för man kände sig fortfarande inte säker.Inte så att dom skulle döda mig men man hade fortfarande en obehagskänsla.

Träffade en snubbe från Lettland som pratade flytande engelska som jag började snacka med och vi drog och drack öl på ett jäkligt häftigt ställe som var som ett café kombinerat med restaurang och några tjejer började spontant att dansa framför oss fast det var mitt på dagen.

Man bara tänkte att herregud vilket miljöombyte från dagen innan.

 

Vi drack några öl och jag visade min portfolio med grafisk design och han och tjejen tyckte dom var skitsnygga.

Han jobbade som kock i Riga och vi drog och kökade på en restaurang och pratade matätter.

När jag berättade om vad jag hade varit med om i Vitryssland så sa han att jag hade haft otrolig tur som överlevt och inte ens blivit slagen. Han sa att dom brukade slå sönder folk inne på militärbaserna bara för dom tyckte det var kul eller nåt.

 

Sen drog han vidare mot Riga och jag hade några timmar kvar till min buss skulle gå mot Warsava. Minns inte vad jag gjorde under tiden men jag var så slut, delvis på grund av vad jag gått igenom i både Sverige och Vitryssland och delvis på grund av att jag hade så mycket packning att släpa runt på.

 

Klev på bussen mot Polen och somnade. Mitt i natten kommer polska militärer och stoppar oss för kontroll av bussens passagerere i vad som jag uppattade det som en jakt på eventuella ISIS terrorister från Syrien/Irak.

Dom kollade bara dom mörkhyade personerna på bussen så det kändes ju jävligt rasistiskt men det är väl så det fungerar.

Efter några timmar blir vi åter igen stoppade och åter igen går militären bara fram till dom mörkhyade på bussen medans alla vita kunde sova vidare.

Vi kom fram till Warsava och jag hoppade på ett tåg mot Berlin. Träffade en skittrevlig kille på tåget som var från Indien om jag inte minns fel som jabbade inom ett dataföretag och jag berättade hela min historia om vad som hänt och han bara häpnade.Jag behöver väl inte ens nämna att polisen hade personal från Europol med på tåget men det var bara någon enstaka spanare och inte som i Sverige med tjugo personer som sprang och trakasserade.

Kom fram till Berlin och tog en taxi till Svenska ambassaden.Polisen hade ju full koll på att jag var där så det blev ingen hjälp från ambassade inte. Berättade för personalen vad jag råkat ut för och att ville ha hjälp för att jag var helt slut och mådde skitdåligt. Var är pressuppbådet tänkte man? Men här skulle det inte kontaktas någon journalist och avslöjas någon Svensk polis som ägnar sig åt grova övergrepp. 

Det var istället ett otrevligt bemötande och frågor om varför jag tagit vägen via Berlin istället för Riga vägen tillbaka till Sverige som var kortare.

Insåg nu att jag skulle inte få någon hjälp och började jaga hotel eller någon billigt hostel men det skulle visa sig bli omöjligt för det var någon stor mässa i Berlin och det fanns inte ett enda rum att få tag i under tusenlappen.

Jag hade ju begränsad budget så efter massa letande över halva Berlin så tänkte jag att jag får dra till Köpenhamn istället för pengarna kommer inte räcka till Paris. Jag lyckades få tag i en biljett till bussen mot Danmark och satte mig på en restaurang och pratade med några backpackertjejer från Sweitz och söp mig full.

Riktigt full... Klev på bussen och blev kompis med en snygg tjej från Polen eller var hon var ifrån som satt bredvid mig längst bak i bussen. Man hade fått lite rutin på bussresandet och guldplatserna var längst bak för där kunde två personer ligga och sova utan att ligga alltför dubbelvikt.

Minns inte så mycket från resan mer än att jag tror jag blev lite högljudd på bussen och någon sa att den inte kunde sova,eller typ halva bussens passagerare. Vi åkte på färjan mot Danmark och efter några timmar kom vi fram till Köpenhamn. Nu började en ny jakt på något billigt hostel och jag hade ju inte sovit i en säng sedan Vilnius några dagar tidigare som man var rätt slut.

Hittade ett ställe på pusherstreet i området istergarde som var ökänt för att vara ett av dom värsta ställena i hela europa men mitt hostel var fräsht och hade som en chillout avdelning.

 

På pusherstreet drällde det med narkomaner, ungefär som på plattan på sergelstorg fast gånger tio tusen fler.Sen var det massa prostituerade helt öppet som sa typ "hello good looking man" så man vart lite glad trots att det kom från en prostituerad, tills man såg att hon sa samma sak till en tjock 70 årig gubbe som kom gående..

 

Jag gick runt en dag i Köpenhamn och besökte olika fotografer och tidningen Elle för att visa min portfolio och försökte skaffa jobb.Hamnade på ett kontor och visade massa proffsfotografer mina bilder och dom älskade dom och sa att jag kunde få jobb hur lätt som helst och kanske även kunde bli anställd där. Men jag inser att jag kommer inte ha inte råd att "hålla mig flytande" i Köpenhamn till jag skulle få lön så jag började ställa in mig på att dra tillbaka till Sverige.

Hängde i chillouten en dag och det dök upp en snubbe från Sweitz som frågade om jag vilje följa med och kolla in Christiania det kunde jag ju lika gärna göra eftersom jag aldrig varit där utan bara hört talas om det.

Sen var vi på karaoke på kvällen och jag blev så full att dom mer eller mindre fick bära hem mig till hostelet.

Var tvungen att dränka hjärnan efter all skit som hänt och bara logga ut några dagar.

 

(Det kommer en mer utförlig historia om mina upptåg i Danmark och allt som hänt i boken, jag försöker bara samanfatta allt i den här bloggen lite mer kortfattat.)

 

Åker till Malmö och träffar min äldsta son som bor där eftersom han pluggar där. Han och hans kompis fixade så jag fick låna ett rum i smyg en natt på skolan innan jag tog in på hostel i Malmö.

Älskade Malmös atmosfär och tänkte att jag flyttar hit istället för stela Stockolm.

Kontaktade Malmös socialtjänst och berättade hur jag blir behandlad av socialtjänsten och polisen i Södertälje och det var det värsta dom hört varpå dom ringer socialtjänsten i Södertälje och frågar vad det är frågan om och om dom inte är riktigt kloka i huvudet.

Jag tar även kontakt med tidnigen sydsvenskan i Malmö och berättar för en journalist vad som hänt.

Visste redan innan att polisen skulle se till att det inte skulle skrivas någon artikel men tänkte ändå att Malmös journalister kanske inte är lika korrumperade som ynklingarna i Stockholm som agerar megafon åt polisen och inte vågar kritisera eller skriva något kritiskt om sina vänner poliserna.

Det är tyvärr så det ser ut i dag i Sverige inom vår journalistkår. Du tror att om du hanmar i konfligt med en myndighet som begår grova fel mot dig att du skall kunna vända dig till media men så fungerar det absolut inte, speciellt inte när denna myndighet är polismyndigheten.

 

Jag skriver in mig på arbetsförmedlingen i Malmö och försöker skriva mig i Malmö kommun. Men att skriva sig där skulle visa sig vara omöjligt när du inte har någon fast adress.

Socialtjänsten försöker hjälpa mig och förklarar att hur jag blivit behandlad av Södertälje socialtjänst var det värsta dom hört. Dom uppmanar mig att åka tillbaka till Södertälje och kräva att dom skall hjälpa mig, dom förklarar att man har inte rätt att behandla någon så här i hela Sverige.

 

Efter att ha suttit i väntrummet på socialkontoret en halv dag och bara iaktagit hur dom jobbade där så insåg man vilken skillnad det var på relationerna och hur dom bemötte människor som kom dit jämfört med hur det går till i Södertälje.

Där fick dom som behövde hjälp typ en kram och det var en helt annan atmosfär.

Nu besökte jag inte dom värsta områdena i Malmö, rosengård etc och det är säkert inga trevliga platser men det var en annan "mental värme" i Malmö när man pratade med folk.

Jag fattar inte varför man inte bara river dessa värsta områden och bygger nytt. Det kommer ju garanterat inte bli så att vi läser i tidningarna om tjugo år att rosengård eller rinkeby förvandlats till några mysiga områden utan tvärsom så kommer ju allt vara tusen gånger värre det fattar ju vem som helst för ingen mår bra av att bo där och ingen vill egentligen bo där.

Bara faktumet att dessa områden existerar är ju sjukt i ett så vackert land som Sverige.

Dom ända som beskriver förorterna som en idyll är våra politiker och journalister som bor så långt därifrån man kan komma i sina trygga villaidyller och när dom väl kommer dit så har dom eskort i form av hundra poliser och ett gäng polishelikoptrar roterandes så folk bara tänker snälla dra härifrån men dom har inte ens vett att skämmas.

 

Efter någon vecka i Malmö så betalade till slut socialtjänsten i Södertälje en biljett till natt tåget till Stockholm.

Jag var helt slut, stressen av alla trakasserier från polisen som konstant haft personal som trakasserar mig varje steg man tar och att inte ha pengar till mat och boende utan varje dag behöva lösa det mest primära tar all energi ur vem som helt som tvingas leva under dom omständigheterna.

Kommer fram till Stockholm på morgonen och ringer socialjouren i Södertälje som dom på socialkontoret i Stockholm sagt att jag skulle göra och berättade att jag står utan pengar och behöver hjälp med någonstans att sova. Dom svarar då att dom inte kan hjälpa mig om jag inte går till en psykolog och förklarar mig psykiskt sjuk eller skaffar mig drogproblem för då skulle dom hjälpa mig. Jag förkarade då att dom inte har någon rätt att säga så som dom gör och att dom bryter mot socialtjänstlagen och berättade även vad personalen i Malmö hade sagt men fick bara ett "tyvärr" som svar.

Jag förklarade att jag varit utsatt för grova trakasserier ifrån polisen i Sverige och suttit fängslad i Vitryssland och var helt slut men dom svarade bara återigen "tyvärr"!.

 

FORTS DEL 2

 

Om man som Svensk ens skall kunna komma i närheten att förstå hur det ser ut på en sådan här militärfångbas och förstå vad jag gick igenom så länkar jag till en video HÄR!

 

https://www.youtube.com/watch?v=_cNwUq9TFfs

 

Peace out!

 

Karl 2016-12-18